Det är rätt ofta som jag blir tillfrågad om att hålla föreläsningar i retorik. Har jag tur får jag tre timmar på mig. Har jag mindre tur får jag en eller två timmar på mig. I de allra flesta fall så är målgruppen lärarstudenter eftersom det är i det fältet jag rör mig. Jag tackar ja till att hålla föreläsningarna och varje gång är jag på vippen att ångra mig när det blir dags.

Studenterna ska få en guldstjärna för de är alltid väldigt positiva och jag får uppskattande kommentarer när de tre timmarna har gått. Vad är det då som gör att jag ofta är på väg att lacka ur och nästan alltid känner mig som gumman i lådan? Som den gumma som tittar upp och säger hej och sedan dyker ner igen för att komma upp i en annan situation vid ett annat tillfälle några veckor senare.

Orsaken är den att jag ju bara hinner skrapa på ytan på det som ryms inom intressanta och innehållsrika begrepp som ethos, pathos och logos. Jag hinner bara flyga över de olika delarna i den retoriska arbetsprocessen och göra någon enstaka landning vid någon del.

Trots ytskrap och flygresor kommer jag även i fortsättningen tacka ja till att vara gumman i lådan. Utav 200 studenter som lyssnade i fredags så kanske jag sådde retorikfrön hos 10 stycken. Jag fortsätter alltså och om tre veckor är det dags igen. Gumman är tillbaks.

Det är på många ställen tal om retorik och skola nu. Retorik har blivit framlyft i kursplaner och ämnesplaner på ett intressant och bra sätt. Men när det nu skrivs om retorik i dessa sammanhang är det oftast koncentrerat på att ”eleverna ska ha roligt”. Jag har inget emot att ha roligt i klassrummet, men jag blir bekymrad när retorik och roligt verkar bli de synonymer som säljer in ett arbetssätt i klassrummet.

Att arbeta i klassrummet med retorik innebär för mig att innehållet och det kritiska tänkandet blir centralt. När barn säger kloka saker brukar min mormor säga: ”barn är inte dumma, de är bara små människor”. Jag använder hennes ord och säger:  ”elever är inte dumma – de är bara små och stora människor som vill göra meningsfulla saker i skolan”. Retorik som det uttrycks i kurs- och ämnesplaner kommer att falla platt om inte innehållet och det meningsfulla kommer i centrum. Låt mig ge ett klassrumsexempel:

När de elever jag följde under ett år fick argumentera för att lära sig formen argumentation debatterades aldrig innehållet när de kom utanför klassrummet. Det var istället en rolig stund inne i klassrummet där de fick ordkriga om vilka ämnen som helst (datorfria dagar, läxfria veckor och sånt). Däremot när man i klassrummet argumenterade för att verkligen komma till rätta med ett kunskapsinnehåll kunde argumentationen fortgå i dagar utanför klassrummet. Jag som följde dem både utanför och inne i klassrummet kunde nästan ta på kunskapsprocesser. Retoriken var levande tack vare det meningsfulla innehållet. Lite som den gamle Cato sa ”känn saken, så kommer orden”. Det blir inte sista gången jag skriver om detta!

Jag borde kanske som så många andra ha haft åsikter om Juholt och den cirkus som varit runt socialdemokraterna denna vecka. Nu har jag inte haft tid att formulera mina åsikter för jag har lagt sista handen på min lärobok i muntlig framställning. För visst har man kommit rejält långt när det är dags att skriva baksidetexten?

Boken heter Klassrummet som muntlig arena: att tala fram sin trovärdighet. Jag återanvänder medvetet min avhandlingstitel eftersom jag menar att den är klockren. Det handlar om klassrummet. Det handlar om muntlighet. Det handlar om den arena där en elev både blir granskad och iattagen på.

Målgruppen är blivande och verksamma svensklärare, blivande och verksamma svenska som andraspråkslärare samt retoriklärare.

Boken består av sju kapitel och jag tänker under de närmaste sju veckorna presentera lite av innehållet i dem:

Det första kapitlet  kallar jag Ethos och trovärdigheten. Ethos är synnerligen situationsbundet och elastiskt och i en undervisningssituation är det viktigt att vara medveten om det och problematisera vad det innebär för elevens möjligheter att tala fram sin trovärdighet. Det kanske är så att vi ska tala om lärarkunskap och elevkunskap när vi talar ethos. Jag menar – det är viktigare att läraren har kunskap om ethos och retorik än att eleven har det. Om inte läraren har kunskap om ethos så riskerar man att de goda lärandesituationerna uteblir. Tror jag!

Så här i examensskrivartider blir jag varse det intresse som finns för så kallad talängslan. Många studenter vill undersöka hur och varför barn och ungdomar är talängsliga i klassrummet. Jag vill hävda att talängslan är ovanligt, åtminstone i svenska klassrum. Däremot är det vanligt att barn, ungdomar och vuxna kan känna oro inför en talsituation. Låt mig förklara skillnaden mellan talängslan och oro för att tala:

Talängslan är en medicinsk beteckning på en variant av social fobi. De undersökningar som det oftast hänvisas till i dessa sammanhang är undersökningar som gjorts bland människor med olika grader av social fobi. Till exempel visade en amerikansk undersökning som har några år på nacken att 89 % av ungdomar med social fobi också var ängsliga när de skulle tala inför andra eller läsa högt inför en grupp. Det blir helt missvisande att ta den statistiken och klistra på ungdomar som inte har någon social fobi. Låt alltså talängslan vara den medicinska beteckning som den är. Tala istället om oro för att tala i utbildningssituationer. Att känna oro kan till och med sägas vara en rätt normal företeelse, speciellt i nya situationer.

Att känna oro för att tala inför andra är nog något som de allra flesta vid något tillfälle upplever. Att få tunghäfta på en fest eller i ett klassrum eller var allmänt blyg är något helt annat än att vara talängslig.  Men hur ska lärare på olika stadier coacha och peppa sina elever och studenter i den muntliga kommunikationen? Det som jag själv har god erfarenhet av är att som lärare också vara med i förberedelserna inför till exempel en muntlig framställning. Då har jag som lärare möjlighet att redan innan det är ”skarp läge” stötta talaren. Läraren är en viktig person i förberedelsen. Jag har provat att systematisera stöttning i förberedelsearbetet i flera kurser här på högskolan – både studenter och doktorander. Resultatet har hittills varit gott. Mer om det kommer jag att berätta den 30 mars på ett seminarium som har titeln Utbildning, forskning och samverkan och som är förlagt till Fakulteten för lärande och samhälle på Malmö högskola. Välkomna då att utmana min erfarenhet!

Min ambition (jag vet att jag inte har styrfart ännu) är att denna blogg ska vara en motvikt till retorikbloggar som ser den praktiska retoriken som quick-fix. Det är fortfarande min ambition. I senaste inlägget  i Retorikbloggen hittar jag stöd för min uppfattning att retorik är mer komplicerat än vad det ibland blir framställt som.  Jens E Kjeldsen och Jonas Bakken är något mycket intressant på spåren och jag hoppas att det kommer mer om retorikexpertens uppgift. Kjeldsen och Bakken skriver bland annat:

Hva blir da disse ekspertene bedt om å gjøre? Forskning peker på at mediene i stadig større grad bruker eksperter til å kommentere nyhetssaker, mens formidling av fagkunnskap kommer stadig mer i skyggen. Det gjelder også retorikkekspertene. I 80 prosent av avisartiklene der retorikkeksperter blir intervjuet, blir de bedt om å kommentere en bestemt nyhetssak. I kun 20 prosent av artiklene er det fagformidlingen som er i fokus.

Jag är egentligen inte förvånad över att innehållet i de olika framställningar som retorikexperterna blir ombedda att kommentera försvinner. Det är precis samma tendens i utbildningssammanhang. I en artikel som jag fick publicerat i tidskriften Educare kan jag tydligt visa att i utbildningssammanhang får man mycket sällan träna och öva på innehållet i en framställning – trots att det är det man tror att man gör. Min artikel kan man läsa här: Den retoriska arbetsprocessen betydelse för möjligheten att framstå med starkt och trovärdigt ethos i muntlig framställning.   

Jag vill inte sätta likhetstecken mellan en retorikexpert och en lärare. Men här finns verkligen någonting som skaver och som det behöver forskas mer om. I´ll be back!